Nu blir det tätt mellan skrivninarna!

Igår höll Sofia och Sireesha sin projektdag på gymnasieskolan Lugnet här i Falun. Det kändes väl planerat och jag tror det har lagt ner mkt jobb på det här! Alla vi deltagare höll föredrag, de flesta i sina par, för 3 klasser på förmiddagen. på eftermiddagen hade vi en danslektion för en klass, vilket jag cokså tror var mkt uppskattat. Jag höll mitt föredrag tillsammans med Emma då Govind och Aruna ville prata om handikappade.

Trots strul med datorer, projektorer och klassen som inte dök upp så blev dagen mkt lyckad enligt mig. Karin och Ramesh var inte och lyssnade på tre av föredragen och var mkt nöjda!

På kvällen var det sedan dags för min och Govinds projektkväll. Med hjälp av de andra deltagarna blev det en jättelyckad kväll!

*Vi bjöd på mat som de indiska tjejerna hade lagat, jättegott och uppskattat!
* Vi dansade en indisk dans
* Vi hade indisk hyllning till deras kultur med flagghissning och national sång
* Jag och Emma höll samma föredrag som på dagen
* Emilia hade en fotoutställning med bilder från Indien

Och det kom många många fler än jag förväntat mig! Jag är nöjd och jag tror även att Govind är det.Jätteskönt att avsluta utbytet med ett så lyckat resultat av projektet.

Nu är det som de flesta vet inte så långt kvar. Vi ska hinna med ett besök i gruvan, två utbildningsdagar, fira midsommar, ett falu kalas, förhoppningsvis en runda äventyrsminigolf o.s.v. Mindre än 3 veckor nu och jag vet inte om jag är glad eller ledsen! :)

Ja, tiden går så fort så fort! Nu är det bara 3 veckor kvar innan vi lämnar Falun... Det ska både blir skönt men också väldigt ledsamt. Jag måste erkänna att jag är lite less på att hela tiden vara trevlig, kompromissande och hela tiden tänka på någon annan... Det ska bli skönt att bara kunna tänka på en själv, men samtidigt kommer jag sakna Govind. Vi har haft våra diskussioner men även våra skratt tillsammans!

Sedan jag skrev sist så har mkt hänt... T.ex. så har indierna anlänt. Jag kommer inte kunna skriva om allt vi gjort men jag ska ta med lite...

Helgen efter att det kommit åkte vi iväg till en lite sjö och badade isvak och bastu. Tyvärr var det ingen is kvar på sjön men det hade inte varit isfritt mer än ett par dagar... Först trodde vi att indierna skulle tycka att det var jätteknäppt och konstigt att sitta i ett vart um o svettas.. och visst gjorde de det, men de satt kvar.. De var även modigast när det kom till att bada isvak, alla indier doppade huvudet, ingen av svenskarna!

Vi har även haft mittläger som började med att en STOR "konflikt" skulle klaras upp. Det blev en jobbig kväll men jag tror vi alla somnade med en bättre känsla i magen, trots att vi fortfarande inte förstr varandra fullt ut. Resten av lägret var väldigt trevligt. Karin hade bl.a ordnat en föreläsning om sitt arbete med Barnsoldater i Uganda. Dan var även där och hade 5 kamp med oss. Vi kastade yxa och lasso, sköt pilbåde och slangbella och blåste blåsrör. Lägret avslutades med ett besök i Dalahästtillverkningen i Nusnäs och en bowlingsmatch. Saji som aldrig spelat bowling förut slog en strike det första han gjorde. Nybörjartur tror jag vi kallar sånt, ELLER?

Förra helgen var det hemresehelg. Det var skönt att komma hem o träffa familjen men även att visa Govind hur jag bor och hur jag är uppvuxen. Det va också roligt att visa min relation mellan mig och ina förlädrar eftersom det är något vi diskuterat mycket!

Veckan som kommer är en stressig vecka. Sofia och Sireesha som jobbar på gymnasieskolan Lugnet här i Falun har som projekt att anordna en tema dag om Indien och mänskliga rättigheter. denna dag är på onsdag och alla vi deltagare ska hålla föredrag. Samma dag på kvällen har jag och Govind vår projektkväll då vi ska informera allmänheten om utbytet samt försöka rekrytera nya deltagare till kommande år.


Detta blev nog ett långt inlägg men vi är ju inte så duktiga på att skriva här! Jag ska försöka peppa de andra också så att ni får fler röster!
Lämna gärna lite kommentarer så att vi vet om det är någon som läser eller inte :)

Hej allihopa!
Nu är vi tillbaka i Sverige. Som ni troligen har hört så är alla indier fortfarande kvar i Indien. Det första vi fick höra var att det ev. skulle ha kommit igår. Det gjorde de dock inte. Vad vi vet i nuläget är att de ev. kommer på fredag den 17 april, men inte ens det är säkert. Detta beror på strul med pass, visumansökningar och påskledighet vid den svenska ambassaden i Delhi. Så förhoppningsvis får vi sällskap av våra indiska vänner på fredag, men det känner inte för oss alla. Den indiska handledare Ramesh har fortfarande inte fått sitt pass. vad jag vet, så han kommer troligen att vänta tills ytterligare ett tag. Detta gäller även för Pradeep då hans pass var struligt.

Det vi ska komma ihåg här är att alla har jobbat hårt för att allt ska gå så fort som möjligt men ändå blir det såhär. TRÅKIGT!

Vi svenska deltagare kom iaf till Falun i onsdags då vi och våra värdfamiljer blev bjudna på välkomst middag på Arenan. Arenan är ett ungdomsställe som drivs av kommunen. Jag har nu flyttat in i en trevlig familj som består av Klas och Anne-Maj plus hunden Celma. Anne-Maj är bortrest men jag och Klas har haft några fina dagar! Jag tror att både jag och Govind kommer att trivas bra här!

Samtidigt så ställer jag mig frågan "Varför är jag här?". Det känns inte helt naturligt att bara flytta in i en annan familj och bara börja leva. Men jag tror det blir bättre när jag börjar jobba och när Govind ansluter. Jag kommer att jobba på ett LSS boende, eller både ett dagaktivitetscenter och gruppboende. Jag har ingen tidigare erfarenhet av detta så det ska bli jätteintressant!

Idag ska vi "svenskar" träffas och åka till en skidbacke en bit utanför Falun för att ta vara på den sista snön och åka lite pulka.

En kort uppdatering från Falun!

Kära Indien,

Du ska veta att jag kommer sakna dig. Känns ändå som att vi kommit varandra ganska nära de senaste månaderna. Och nu ska vi då skiljas. Bara så där. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att jag verkligen gillade dig. Du förstod mig, på nåt sätt. Visst, vi hade nog något av ett hatkärleksförhållande, men det fanns ändå någon slags större connection mellan oss. Sällan tyckte vi lika om saker och ting, och ofta var vi varandras motsatser, men jag tror ändå jag börjar förstå varför du är så dum i huvet ibland. Det har med din uppväxt att göra.

Det är så ologiskt, men jag tror jag älskade dig som mest när du var som jävligast mot mig. När du lät mig stå i stekhettan utan skugga i fyrtiofem minuter för att vänta på en försenad buss som sedan visade sig vara knökfull och jag fick stå nästan med rumpan i någon stackars kvinnas ansikte för att jag inte fick plats. Du var hemsk mot mig vid många andra tillfällen också. Varje mål mat till exempel. Ris och buljong och en mage som nu de sista veckorna varit allt annat än balanserad. Men på något sjukt sätt älskar jag dig för det. De hemskaste och jobbigaste situationerna, that's what I'll remember you by, dear India.

Nu är det snart slut mellan oss. Det känns både skönt och väldigt jobbigt att konstatera. Nu går jag vidare, och våra varma, lugna dagar ska jag byta ut mot några lite kallare och kanske stressigare. Det kommer bli tysta gator, det kommer bli varierad mat och säkert en mjuk madrass, och jag hoppas att jag kan nöja mig med det och inte sakna dig alltför mycket. Du kommer nog inte ha tid att tänka på mig så mycket, men jag hoppas att jag kan ha fastnat hos en liten liten liten del av dig. Det skulle kännas fint.

Ta hand om dig själv nu. "Vi kanske ses, det finns en chans" som min gamle guru Håkan Hellström en gång uttryckte det. Tack för allt bra du gav mig, för det gjorde du.

Lev väl,
Lotta

Min indiska familj och jag som kvinna

Har i Indien lever jag som en dotter i en indisk familj. Varje dag ar livet i familjen en stor del av min vardag och ocksa den plats dar jag som starkast far mota kulturen har. I familjen och i den indiska kulturen, som jag Forsoker anpassa mig till, far jag uppleva hur det ar att vara kvinna. Jag har aldrig varit sa medveten och begransad av mitt kon forut.

MIn indiska familj ar av hog kast men inte speciellt rika. De har tva soner som ar nio och femton ar gamla, bada har fullt upp i skolan infor den stundande examensveckan och i april borjar deras sommarlov. Min indiska mamma jobbar som forskolelarare och min indiska pappa, som har provat pa flera olika arbeten, jobbar nu som kontrollant pa byggarbetsplatser.
Familjen ar underbar och gor allt for att jag ska ma bra och lara mig om Indien. Jag trivs valdigt bra hos dem och kommer sakna dem mycket.

I Indien far jag uppleva hur det ar att vara kvinna i ett land som styrs av man. Jag ar uppvaxt i en kultur som uppmuntrar till individualitet och att gora sina egna val. I Indien ar det kollektiva viktigt och ingen bor sticka ut, speciellt inte en kvinna.

Min indiska mamma stiger upp vid fem-sex tiden varje morgon for att borja matlagning och hushallsarbete. Jag och Jessy rengor golvet. Verktygen som anvands ar en sopkvast tillverkad av gras och utan skaft och en skurhink med kallt vatten och en trasa. For att borsta maste man ga dubbelvikt. For att skura maste man krypa pa alla fyra och anvanda nageln om det ar en flack som inte forsvinner av vattnet. Jag vet inte hur manga ganger min indiska pappa har statt over mig och studerat mitt arbete och fallt samma kommentar: Good exercising for you! For mig ar det ett glasklart exempel pa hur mannen ser pa kvinnans harda arbete i hemmet.

Min vardmamma fragade nar jag skulle fa min mens. Jag stallde mig fragande till varfor hon ville veta men fick forklaringen. Nar mensen kommer maste man tvatta alla klader man anvant, filtarna och kuddoverdraget i sangen och haret. Man far inte ga in i koket eller anvanda nagra av hushallsverktygen och man far inte ga nara hustemplet. Sa dar satt jag med mens och fick ropa pa nagon om jag ville ha ett glas vatten fran koket. Det kandes valdigt obekvamt och det kandes verkligen som om de tyckte jag var smutsig.

Varje dag bar jag samma klader som nastan alla kvinnor i Bangalore har. En lang tunika med luftiga byxor till och en lang sjal som hanger over axlarna. Kladerna tacker allt utom armarna. I vardfamiljen bar jag de traditionella nightes som alla kvinnor har. De ser ut som langa nattlinnen med kort arm. Inte ens for andra kvinnor bor jag visa nagon hud. Sjalen kan jag informera om ar valdigt opraktiskt, den ligger aldrig som den ska och ar alltid i vagen pa jobbet.

Kvinnorna har ar valdigt mana om sitt har och skoter det nogrannt varje dag, Mitt har ar ostyrigt och i dreads nagot som vacker ifragasattande. Min vardmamma sager flera ganger i veckan att nu kan du val klippa av dig det, om du bara inte hade det dar haret skulle du vara fin, jag tycker inte om ditt har, du ser inte bra ut i ditt har... Om alla som forsoker gora nagot annorlunda med sitt har har far sta ut med sadana bearbetningar och overtalningskampanjer sa har jag full forstaelse for att ALLA kvinnor har har langt svart har i en flata pa ryggen! Till och med folk jag inte kanner kommer ofta fram och uttrycker sin asikt om mitt har!

Aven om det ibland kan vara jobbigt att fa indiskarliga kommentarer om vikt, har och utseende ar det samtidigt en erfarenhet som jag inte vill vara utan. Jag ar bara har pa besok, jag kommer aka hem till Sverige och fortsatta bestamma sjalv over mitt liv. Kvinnorna har har inte den mojligheten. Jessys kompis har till exempel behovt be om tillatelse fran sin make att for tva timmar pa lordag ga ut pa shopping sjalv med Jessy. 
Det ar inte konstigt att vi ibland har svart att forsta varandra, jag och Jessy, vi lever i tva olika varldar.

kram Emilia

Swapna och Janardhan har bara traffats tva ganger forut. De har pratat lite pa telefon och nu har Janardhan akt tag i tre dagar fran norra Indien for deras brollop. Sist de sags var pa forlovningsfesten.
Swapnas hus ar dekorerat med hundratals fargglada lampor som tacker husfasaden och vid dorren ar en port av bananblad byggd. Det blinkar inbjudnande och lite galet i morkert nar vi kommer fram till huset sent pa Lordagskvallen.

Jessy, min indiska parkamrat, och Swapna har varit nara vanner i manga ar och nu har jag pa ett bananskal halkat in i brudens brollopskaotiska familj. Vi ska sova har inatt och tillsammans med Swapnas slakt aka till templet i morgon bitti.

Efter en andra middag sover vi pa takterrassen under fladdrande tyger i vilda monster. Jag ser manen genom en glipa och kanner mig forvantansfull infor morgondagen. Kanske inte jamforbart med vad Swapna borde kanna. Fran och med i morgon ar hon gast i sin familjs hus och en frammande man blir hennes make och formyndare. Det han sager bor hon lyda. For mig later det som ett ode omojligt att forsta och med min svenska frihet svart att acceptera. Swapna ler bara lite pa fragan hur hon kanner sig och later alla springa runt i sina sysslor utan att sjalv visa sig varken nervos eller illa tillmods.
Jag kanner stark respekt for henne och stor beundran. Uppvaxt i den svenska kulturen lever jag mitt liv langt fran hennes verklighet.

Redan vid tre ringer vackarklockan och upp pa tacket kommer en storebror och en vinglig bricka med te. Swapna har redan "taken bath" i den lilla cementgarderoben utan belysning. De ursaktar sig sa mycket nar det ar min tur att det inte finns nagot lyse, jag far en flamtande oljelampa och forklaringen att det helt enkelt glomdes bort nar huset byggdes. Jag fragar inte vidare varfor de annu inte gjort nagot at det, det ar mycket har i Indien som skots pa ett ja man kan saga annorlunda vis.

Klockan sex pa morgonen skulle cermonin aga rum. Indisk tid vill saga. Strax efter sju svensk tid. Alla kvinnor bar fantastiska fargsprakande gnistrande sarees. De satt pa plastmattor pa tempelgolvet och stod i klungor. Man och kvinnor var for sig. Jag foljde de hela med stora ogon och kande mig arad av att fa uppleva en sa stor dag for tva manniskors liv. Ja jag vet att jag dramatiserar det hela ganska mycket men det ar verkligen en dag som forandrar hela livssituationen. En kvinna har inte stora om nastan omojliga chanser att gifta om sig om de genomgar skiljsmassa, om hon blir anka ar det samma problematik. Swapna ska flytta tre dagars tagresa bort.

Under hela cermonin foljer en kameraman med en enorm stralkastare monterad pa videokameran allt som hander. Det ar aven en fotograf inhyrd och tillsammans gor de dagen till ett valdokumenterat minne. Varje gang nagot betydelsefullt ska ske far brudparet gora det i slow motion for fotografen och kanske en gang extra for kameramannen. De stannar upp fryser i ogonblicket och forevigas i minneskorten.
Vi askadare blandas standigt av den svepande stralkastaren och alla ar valdigt bra pa att totalignorera det nar kameran stannar till vid nagons ansikte.

Efter cermonin har klockan passerat nio och vi far antligen frukost pa en narliggande restaurant. Jag och Jessy slar folje med en kvinna och hennes dotter. Kvinnan var en fantastisk forebild, foretagsam och full av envis livsenergi. En sprudlande indisk feminist som verkligen inte gick av for hackor! Hon talade atta sprak flytande och hade inte latit sin avlidna man hindra henne det minsta att leva sitt liv. Hon fnos irriterat at reglerna som fortrycker henne som kvinna och anka och struntade i att folk pratade om henne.

Klockan 11 (indisk tid) borjade mottagningen. jag och Jessy bytte om till sarees och fick hjalp med make upen. Jag kande mig som en drottning i den ljusrosa sareen med silvertradar i. Mottagningen ar en langsam procedur dar alla gasterna ska ga upp familjevis pa en scen dar brudparet sitter. Gasterna ger sin gava och onskar lycka. Detta sker mycket fort och formellt och sedan fotograferas de och sedan kliver gasterna ner for att ge plats for nasta familj. Nastan 1000 (tre nollor!!) gaster klev upp, fotograferades och klev ner. Kameramannen filmade hela tiden och pa tva utstallda teves kunde man i en fantasifull (eller -los) powerpoint liknande collage folja vad kamera teamet filmade. Det var manga blommor och bruden och brudgummens ansikten i hjartan som flog runt pa teveskarmarna med orden LOVE, 4EVER, MARRIDGE osv

Maten serverades pa vaningen under och dar gick det undan! Det var dukat med langbord och bananblad och en ca 15manna catringkar i uniform som gick och slevade upp pa lopande band. Nar maten knappt var fardigtuggad dukades det upp for nasta omgang vantande gaster (ja tank 1000 gaster)

Framemot eftermiddagen var jag riktigt trott vantandes pa Jessy som statt brevid Swapna for att ta hand om presenterna. Gasterna kom och gick och det var inte sarskilt mycket av mingel och smaprat. Desta fler tittade. Tillslut vagade sig nagra barn fram for att prova sin engelska och det slutade med att jag sjong bade ba ba vita lamm och sma grodorna for en till 20talet stor grupp nyfikna ahorare (det var inte frivilligt utan efter lang overtalning och bearbetning!)
Sedan fick jag gora mitt basta att svara pa de mest utspridda fragor som rorde Sverige.
Finns det glass i Sverige?
Vad kostar guldet i Sverige?
Vad har ni for schampoo marken i Sverige?
Vad anvander ni for fordon i Sverige? (Jag berattade att vi hade tre hastar hemma och de tolkade det som att vi inte anvande bil eller motorcykel)

Full av intryck och med tomma kamera batterier akte vi hem vid fyra tiden. Da steg Swapna och Jarnardhan av scenen for att forhoppningsvis fa i sig en forsenad lunch... For dem var det forsta mojligheten under hela dagen da de kunde byta lite ord med varandra. Sjalv var jag helt utmattad och stupade i sang nar vi kom hem.
Jag kanner stor tacksamhet att jag fick komma pa deras brollop.









nu maste jag ga hinner inte ladda upp fler bilder... dessa datorer ar inte av historiens snabbaste!

kram fran emilia

Hej allihopa!
Tanket bara beratta att snart har vi gatt halvvags har i Indien. Kanns lite konstigt och som alla sager sa gar tiden jattefort!

Jag och Govind aker i morgonbitti ivag pa ett aventyrslager tillsammans med vart jobb. Vi ska aka 5 timmar tag och 3 timmar buss. Vi ska bo langt ute i skogen, i talt, utan vatten och el! Jag ar nervos men tror nog att vi kommer ha roligt! Vi ska stanna tills torsdag eftermiddag da vi maste ta taget hem for att hinna med utbildningsdagen pa fredag!

I fredags hade Therese och Ruth utbildingsdag och vi besokte en skola for blinda. Det vart intressant och blev lyckats trots att det hade haft det struligt i forberedelserna! Jag ar valdigt nojd och glad over nivan pa utbildningsdagarna, de har verkligen varit intressanta.

Jag skriver bara kort har, har en resdagbok dar jag skriver mer utforligt och oftare. Lanken dit hittar ni i hogerspalten "Claras resdagbok".

Hoppas ni njuter av snon och kylan dar hemma for det ar nagot som jag saknar ;)

Som jag har längtat. Som vi alla har längtat. Och nu är vi äntligen här. Det slår mig hela tiden hur fruktansvärt cool jag är (nej, jag följer ej jantelagen). Livet här är så sjukt bra och skönt, även om det känns som att man bara klagar så fort man träffar någon av svenskarna. Kanske ett sätt att hantera kulturchocken? Största förvåningen för mig var nog att allt verkligen var annorlunda. Man tror att man är någorlunda världsvan liksom, och så kommer man hit och blir blown away av alla olikheter. Men det känns som att jag anpassar mig rätt bra ändå, det får ta sin tid bara. Jag tycker om: att hoppa på och av bussar i farten och alla sorters fettigt bröd. Jag tycker ej om: skavsåren och den totala frånvaron av privatliv.

Min parkamrat Saji är hur rolig som helst, det har jag tyckt från början och gör fortfarande (med undantag för en dag då vi kulturkraschade totalt. Det är bra nu). Han skojar om allt och alla och sällan får man en paus från hans ständiga nynnande på någon indisk hit. Saji tycker om: bollywoodfilmer och att harkla sig så högt som möjligt. Saji tycker ej om: "stone age computers" och den förfärande tanken att kanske bara få äta ris EN gång i veckan under Sverigeperioden. Häromdagen hade vi lite kannada/svenskalektion med varandra. Vi lärde oss vanliga uttryck och hälsningsfraser i Sverige respektive Indien. Saji frågade mig hur man säger "where is your house?" på svenska. "Öh" svarade jag, "var är ditt hus?". Sedan insåg jag hur konstigt det lät och förklarade att det skulle uppfattas som ganska weird av någon svensk främling om en indier kom fram och frågade "var är ditt hus?".

Vårat jobb var kaos i början. Ingen hade en aning om varför vi hade kommit dit och vad vi skulle göra där. Nu har dock allting ordnat sig och vi har fått börja jobba på riktigt. Det känns jättekul och verkligen meningsfullt. Vi jobbar på Visthar, en internatskola för 66 flickor mellan 6 och 16 som kommer från fattiga devadasifamiljer. Devadasi är ett gammalt, traditionellt system från norra Karnataka som från början hade väldigt hög status och var totalt oskyldigt men som idag innefattar att familjer säljer sina döttrar till templen där de blir sexuellt utnyttjade av präster och tempelbesökare. Visthar jobbar med att plocka upp de barn som är i riskzonen för detta system, och sätta dem i skola i stället. Mitt och Sajis jobb går ut på att lära ut datakunskap två timmar om dagen, och resten av tiden hålla dem sällskap och få dem att känna sig trygga. Jag har även fått jobba på skolans bibliotek under förmiddagarna. Känns jättebra.

Ni i den familj jag hamnar hos, jag vill bara säga att så länge ni inte äter ris till frukost, lunch och middag varje dag så kommer jag garanterat trivas! Både jag och Saji ser jättemycket fram emot att få åka till Sverige och få börja jobba när den här tiden är slut. Nu ska jag gå ut och sätta mig i morgonsolen och knapra på min nyinköpta melon från gatan. Ses om två månader!


Parkamrat Saji!

Hej alla! Jag har det underbart i Indien och har kommer en liten rapport. Det har med att skriva blogg har jag aldrig gett mig in pa tidigare, men vi gor ett forsok.

Resan ner var lang men gick bra, nar vi kom ut ur flygplatsen mottes vi av vara handledare och flygplatsens alla vakter med atomatvapen. Sedan akte vi i en liten liten buss till en ranch (Fire Flies) utanfor Bangalore dar vi hade vart inreselager (6 dagar). Alla svenskar och indier tillsammmans. Vi fick lite utblidning i indisk historia, sprak, kulturskillnader, kastsystemet, kulturchock etc. Vi fick aven info om sjalva utbytet, arbetsplaceringarna och bostader. Vi gjorde aven en kulturshow dar vi svenskar speglade svenska traditioner och den morderna familjen, mycket uppskattat! Min parkamrat blev en 21arig tjej med namn Sireesha som jobbar som sjukgymnast. 

I lite mer an en vecka har jag bott med Sireesha i ett flickhostel med tjugo andra tjejer. Flickhostelet ar en del av organisationen Aspa (Association for Promoting Social Action) dar vi ocksa jobbar. De forsta natterna sov vi i storsal med de andra tjejerna pa golvet, sov forvanansvart bra. Nu bor jag och Sireesha i ett eget rum. Jag har nu borjat vanja mig vid kryddorna och att ata med handerna, langtar dock redan efter pagen lingongrova, havregrynsgrot och rostbiff haha.

Forra veckan var det Republic Day (26/1) och vi var pa en Flower Show i Bangalores storsta park, mycket trevligt. Forra tisdagen fick jag en presentation av alla Apsa:s institutonella project (ca 10st). Det jobbar 120 personer i Apsa Bangalore, Apsa finns i tva stater. Hela Apsa handlar om att fanga upp barn och ungdomar ur svara situationer, ge dem utbildning, vard, radgivning, bostad och senare arbete. Deras hemsida: www.apsaindia.org

Vi ska bara jobba 3-4 dagar i veckan hos Apsa. Varje par ska ha en utbildningsdag i indien och en i sverige. Jag och Sireesha hade varan forst, i fredags. Vi valde temat Street Children och vi holl foredrag samt hade interation med barn fran Apsa:s Dream School. Dagen blev mycket lyckad :) Varje par ska ocksa gora tva projekt, ett i Indien och ett i Sverige.

Om jag ska beskriva Bangalore med ett ord sa ar det: MYCKET. Mycket farg, ljud, kryddor, manniskor, marknader, djur, fordon etc. 

Lite annat smatt och gott som jag har hittat pa: tranat yoga, dansat indisk dans, atit friteras svamp, sett Bollywood och Tollywood film, shoppat och fatt skonhetsbehandling av tjejerna pa hostelet haha! 

Sahar lite mer an tva veckor sedan min ankomst till Indien kanns allt bra!

Halsningar fran en glad och lite solbrand Sofia :)

Namaskara! (Det betyder hej pa det lokala spraket cannada.)

Nu har jag varit har i Indien i exakt 2 veckor! Blir nastan forvanad nar jag raknar efter for det kanns som sa mkt langre. Indien ar intryck, intryck, intryck hela tiden. Allt ar sa annorlunda. Pa kvallarna somnar jag alltid som en stock med huvudet fullproppat av allt nytt.

Jag ar alltsa pa ett sex manaders ungdomsutbyte via CIU (Centrum for Internationellt Ungdomsutbyte) dar de tre forsta manaderna spenderas har i indien och de tre senare i Falun, Sverige. Vi mottes alla 16 svenska indiendeltagare (tva grupper med atta i varje) den 14e januari i Stockholm for ett tre dagars utreselager. Det var valdigt behovligt, vi larde kanna varandra battre och pratade mkt om vad vi skulle ge oss in i.

Den 17e januari flog vi till Bangalore. Dar hade vi nastan en veckas inreselager pa mysiga Fireflies kursgard. Vi motte de indiska deltagarna med vilka vi senare under lagret blev ihopparade tva och tva. Det var valdigt kul att traffa dem och lara kanna dem lite. Vi hade massa bra forelasningar om indien, kulturella skillnader, spraket m.m.
Sista dagen fick vi reda pa vem av de indiska deltagarna vi ska bo, arbeta och vara med de narmsta halvaret, alla var ratt narvosa. Jag hamnade med Aruna, en 22-arig tjej som jobbar pa APD (Associatioin of People with Disability) som larare till dova barn, vilket da ocksa blev var arbetsplacering.
Sedan splittades de tva grupperna och min grupp (atta svenskar och atta indier) akte runt till vara placeringar i Bangalore och den andra gruppen akte till en anna stad, Mysore.

En sak jag har lart mig manga ganger om ar att i Indien andras allt typ var tionde minut. Det ar nya planer hela tiden. Fran borjan skule jag och Aruna bott i vardfamilj inne i Bangalore (och egentligen ska alla vara i Bangalore) men till sist har vi nu hamnat 2 mil utanfor en stad som ligger 7 mil fran Bangalore, vi bor lite off med andra ord. Tar minst 3,5 timmar att aka in.
Vi bor pa varat projekt, en skola for handikappade barn som inte klarat 10e klassen, och harfran kommer vi dels jobba med dessa barn och dels aka ut till andra byskolor och undervisa dova barn i teckensprak (nej, jag kan inte teckensprak, sa vi far se vad jag kan bidra med.....) Det ar iaf ett valdigt lugnt och mysigt stalle, jattefina barn och trevlig personal. Sa jag trivs valdigt bra, anda problemet blir nar vi maste in till bangalore varje vecka pa s.k. educational days....... Men allt loser sig, jag tanker som var yoga-larare BeJoy pa Fireflies brukade saga : No hurry-worry! :)

Igar var vi pa Bollywood movie! Det var helt galet larvigt, men roligt. Jag handlade ocksa en sari som jag hoppas fa ha pa mig snart, kanske ett indiskt brollop.... :) Just nu har jag pa mig en traditionell indisk dress, typ 95 % av tjejerna har har traditionella klader, aven inne i 6 miljoners IT staden Bangalore, jag trodde innan att det skulle vara mkt mer vasterlandska klader dar och att folk skulle vara ganska vana vid att se "vitingar" men icke. Folk glor sa otrolig, fragar om eller bara tar kort, och pekar och staller sig brevid och tittar, helt ogenerat! Kanns mkt markligt....

Okej det finns sa mkt mer jag skulle kunna skriva om, men det far bli en annan gang.

Ha det fint!

Hela Bangalore/ Falun gruppen



Forberedelselagret



Lunch med gruppen







Ramesh

Nu har jag varit i Indien i lite mer an 2 veckor. Det var ett intensivt forberedelselager med alla deltagarna, med information om de olika projekten, malen med utbytet, bestamma paren, fa deltagare att lara kanna varandra osv. I fredags lamnade vi av alla deltagarna i deras familjer. Tva av paren bor pa sina projekt. En del problem uppstod direkt, familjer som drog sig ur, arbetsplaceringar som inte riktigt vetat vad de sagt ja till, en familj som rest bort osv. Sa helgen har varit kaosig, vi har forsokt ordna boende for alla och under tiden har nagra deltagare tvingats sova pa t.ex. golvet pa ett kontor. Forklaringen blir hela tiden: "This is India, this is India". Men stor eloge till alla deltagare, de har tagit alla plotsligt uppkomna problem mycket bra! Nu verkar allt ha lost sig, deltagarna har boende och de borjade pa sina arbetsplaceringar igar. Sa nu kan jag och Ramesh pusta ut lite, vi behover bade somn efter den har inledande veckan med deltagarna...

Da Bangalore ar en stor stad, 7 miljoner manniskor, bor alla langt ifran varandra. Sa det kommer bli en stor skillnad i Falun dar deltagarna latt kan traffa varandra under veckorna. Har har alla minst 1,5 timmes bussfard till varandra, om de har tur med trafiken vill saga. Ett par bor ca 80 kilometer fran staden och har minst 2,5 timmes resvag for att kunna ta sig hit vid utbildningsdagar etc. Detta gor ocksa att jag o Ramesh har en hel del resande att gora nar vi besoker familjer och arbetsplaceringar. Men som Ramesh sa: "De som maste resa flera timmar varje dag fram och tillbaka fran familjen till jobbet ar ocksa de som kommer lara sig mest om Indien".

Arbetsplaceringarna verkar alla mycket bra. De arbetar pa projekt som arbetar med gatubarn, mot vald i hemmet, barnarbetare, skolor och hem for fattiga barn, olika projekt for barn och vuxna med olika funktionshinder osv. Pa manga av projekten reser de ivag under dagarna och arbetar i de olika slumomradena i Bangalore. Jag tror alla deltagare kommer lara sig otroligt mycket pa sina placeringar, vissa av dem har utmanande jobb men jag tror de alla kommer klara det mycket bra. Aven paren kanns bra, det ar 8 par varav 3 ar mixade med en svensk tjej och en indisk kille. Annars ar resten tjejpar. Att det ar mixade par verkar inte alls vara nagot problem, endast da det kommer till shopping. De indiska killarna ar inte alls sa glada over att springa runt med de svenska tjejrna och shoppa indiska klader... :) Anledningen till all shopping nu i borjan ar att alla svenska deltagare behover anvanda indiska klader pa deras arbetsplaceringar. De ser riktigt tjusiga ut!

Pa fredag traffar vi hela gruppen da det ar utbildningsdag. Det ar tva av deltagarna som haller i dagen och den kommer handla om gatubarn i Bangalore. Jag ska da paminna deltagarna att forsoka ta lite tid och skriva om sina erfaranheter har pa bloggen sa att ni kan folja dem.

Ja, Idag ar det exakt 2 veckor sedan vi lamnade vara hem i Sverige for en oviss framtid i Indien... Jag tror att alla har kommit till ratta nu iaf efter lite krangel fram o tillbaka... Jag sitter iaf nu pa kontoret dar mitt och Govinds (min parkamrat) jobb kommer att utga ifran... Jag har en resdagbok som ni jattegarna far lasa... mitt anvandarnamn dar ar claraabyhammar...

Jag kommer halla er uppdaterade om min vardag har och hoppas att de andra deltagarna kommer igang med att skriva har ocksa! Alla ar iaf jattetrevliga!

Jag jobbar pa en roganisation som heter SAMA Foundation och somjag har forstatt det hela sa arbetar de med att informera handikappade om deras rattigheter men ocksa med att utbilda larare om hur de "upptacker" handikapp och hur de ska arbeta med dessa barn. det handlar framforallt om barn i slumomraden... Idag ska vi traffa nagon viktig person pa organisationen World Wide (?) och beratta hur SAMA jobbar. Jag hoopas att vi gor ett bra intryck...

Men mer detaljer och beskrivning av mitt liv i Indien finns pa resdagboken!

Kramar fran Clara